Dag 2 på sjukhuset:
Denna dag var mycket mer givande, jag sa till lovisa innan vi klev in på sjukhuset att "idag ska jag ta för mig så mycket som jag aldrig gjort tidigare, jag ska inte stå och glo som vem som helst"
Och ja, att ta för sig måste man i ett land som detta, eftersom du alltid har någon över dig, vi är ju tyvär längst ner i näringskedjan på sjukhuset trots att alla finner oss intressanta för att vi kommer från sverige, men de kan inte ändra landsregler liksom.
Jag kollade på dagens händelse tavla och gick med snabba steg mot sjuksköterskan och sa: Vi ska ta blodproverna på några av patienterna och ja som det blev... sedan fick vi göra en himla massa lärorikt och roligt.
Att ta blodprov i nepal är inte som hemma, först och främst får du inte faila, du måste få blod i kanylen annars kan du hälsa hem, eftersom det är den sjukes anhöriga som betalat för provröret och kanylen så står du i stor "skuld" om det skulle gå snett, inte som hemma då man kan hämta en ny nål och ett nytt provrör.
Så jag vart lagomt nervös när jag fick se denna "kanyl" och stasen på sjukhuset och tänkte"nej" detta var ju inte samma verktyg vi använder, men då fick man dra på sig sitt poker face och köra, tydligen hade jag sett och bettet mig självsäkert under hela processen men sanningen var att hela kroppen invändigt skakade hahah :)
Tänk er en injektions kanyl kopplad på en spruta som du för in i venen och aspirerar upp blod förhand och sedan injicerar i provröret, stasen är en gummi snodd typ.
Detta gick bra, fick göra det två gånger och Lovisa två så vi var nöjda. vi fick även ta kappiläraprover och injecera insulin. Nu har jag pluggat in deras mg/dl i blodsocker, i sverige använder vi mmol/L.
Idag gjorde det lite ont i hjärtat med.. Vi var på Akuten, då en liten flicka som var typ i tonåren satt med nastrogastrik sond, det visade sig att hon under natten försökt begå självmord genom att ta överdoser av alla sortesläkemedel, flickan satt och berättade om att skolan var så svår och att det var för mycket press så hon orkade inte leva mer, och hade beslutat sig för att göra detta. Hon var så söt och sa att hon inte kan leva upp till det. Då högg det till i mitt hjärta, hon satt där med sin storebror och jag kollade på dem båda. Jag ville bara ta hennes hand och krama om henne och säga "du klarar allt, det kommer bli bra" men det gjorde jag inte. Är tacksam och glad att hon överlevde.
Denna dag var mycket mer givande, jag sa till lovisa innan vi klev in på sjukhuset att "idag ska jag ta för mig så mycket som jag aldrig gjort tidigare, jag ska inte stå och glo som vem som helst"
Och ja, att ta för sig måste man i ett land som detta, eftersom du alltid har någon över dig, vi är ju tyvär längst ner i näringskedjan på sjukhuset trots att alla finner oss intressanta för att vi kommer från sverige, men de kan inte ändra landsregler liksom.
Jag kollade på dagens händelse tavla och gick med snabba steg mot sjuksköterskan och sa: Vi ska ta blodproverna på några av patienterna och ja som det blev... sedan fick vi göra en himla massa lärorikt och roligt.
Att ta blodprov i nepal är inte som hemma, först och främst får du inte faila, du måste få blod i kanylen annars kan du hälsa hem, eftersom det är den sjukes anhöriga som betalat för provröret och kanylen så står du i stor "skuld" om det skulle gå snett, inte som hemma då man kan hämta en ny nål och ett nytt provrör.
Så jag vart lagomt nervös när jag fick se denna "kanyl" och stasen på sjukhuset och tänkte"nej" detta var ju inte samma verktyg vi använder, men då fick man dra på sig sitt poker face och köra, tydligen hade jag sett och bettet mig självsäkert under hela processen men sanningen var att hela kroppen invändigt skakade hahah :)
Tänk er en injektions kanyl kopplad på en spruta som du för in i venen och aspirerar upp blod förhand och sedan injicerar i provröret, stasen är en gummi snodd typ.
Detta gick bra, fick göra det två gånger och Lovisa två så vi var nöjda. vi fick även ta kappiläraprover och injecera insulin. Nu har jag pluggat in deras mg/dl i blodsocker, i sverige använder vi mmol/L.
Idag gjorde det lite ont i hjärtat med.. Vi var på Akuten, då en liten flicka som var typ i tonåren satt med nastrogastrik sond, det visade sig att hon under natten försökt begå självmord genom att ta överdoser av alla sortesläkemedel, flickan satt och berättade om att skolan var så svår och att det var för mycket press så hon orkade inte leva mer, och hade beslutat sig för att göra detta. Hon var så söt och sa att hon inte kan leva upp till det. Då högg det till i mitt hjärta, hon satt där med sin storebror och jag kollade på dem båda. Jag ville bara ta hennes hand och krama om henne och säga "du klarar allt, det kommer bli bra" men det gjorde jag inte. Är tacksam och glad att hon överlevde.
Imorgon blir det återigen praktik och på torsdag. På fredag ville tjejerna i "klassen" eller de studenter rättare sagt som vi är med på sjukhuset hitta på något med oss! kul!
Studerar man till sjuksköterkska i nepal kommer man från en välställd familj då det är dyrt att finansiera utbildningen, dessa flickor är lyckligt lottade!
Deras föräldrar vill bjuda hem oss till dem för middag, ser fram emot en nepalisk bjudning!
Är tacksam över att jag är här!! men just nu skulle jag kunna dö för en sallad eller annat, har ätit för mycket ris och nudlar.... men får stå ut, det är ju bara 3 månader kvar hahah
Kram J
Återigen är internet för segt för att ladda upp bilder !! Blir bild bomb när jag hittar ett bättre i
Studerar man till sjuksköterkska i nepal kommer man från en välställd familj då det är dyrt att finansiera utbildningen, dessa flickor är lyckligt lottade!
Deras föräldrar vill bjuda hem oss till dem för middag, ser fram emot en nepalisk bjudning!
Är tacksam över att jag är här!! men just nu skulle jag kunna dö för en sallad eller annat, har ätit för mycket ris och nudlar.... men får stå ut, det är ju bara 3 månader kvar hahah
Kram J
Återigen är internet för segt för att ladda upp bilder !! Blir bild bomb när jag hittar ett bättre i